SLAGET VID BRÄNNKYRKA

 

»Än en gång skall jag väl pröva att kväsa Trolles fiender», tänkte kung Kristian,
 som styrde över danskarna. Han var sonson till den furste, som stred så
tappert på Brunkeberg. Liksom han ville den nya konungen försöka att
erövra Sverige, och med tiden fick han heta Tyrann. Han seglade åstad med
en stor flotta, och vid Brännkyrka utanför Stockholm kom det till drabbning.
Svenska huvudbaneret bars av den unga väpnaren Gustav Eriksson Vasa.
Han var frisk och stormande som ett nordanväder och lockade den surmulnaste
upplänning att sjunga mitt i stridsdånet. Svenskarna började ändå vika för det
häftiga anfallet och voro nära att bli slagna, men han skakade sitt tvärklippta,
gula hår ur pannan och störtade framåt med baneret halvsänkt som sprötet
på ett skepp. Då grep man till svärdet och yxan i stället för hakebössan.
Banerduken fladdrade, och skaran omgav honom och följde honom segrande
utefter skogskanten, där sexton hundra bönder slutligen lågo blödande.

 

Under de dagar, som sedan följde, rådde segerglädje i Stockholm, fast
Kristian Tyrann ännu hade sitt befästa läger på Södermalm. Den duktigt törstiga
unga Gustav Vasa fick tömma kannan vid herr Stens eget bord. Han hade fått
valkar i händerna av banerstången och rispor i pannan, men det var han stolt över.
Där rådde heller inga utländska hovseder, utan allt gick enkelt till, och krigarna
skrattade av hjärtans lust åt doktor Hemming Gads spetsiga kvickheter.
»Jag ser, Gad, att du slipar gadden», sade en afton herr Sten vänligt.
»Är det mig, som du nu tänker stinga?»

 

Den sjuttioåriga åldringen, påven Borgias forna kammarherre, log en smula,
och hans vithåriga huvud skakade. »Herr Sten, du bar inte betrott mig med
hederssysslor, som din far brukade. I hans dagar var jag danskarnas värsta fiende,
men du har givit mig god tid att gå och tänka. Därunder har jag småningom lärt mig,
att allting nu en gång är, som det är. Därför förvånar mig heller inte det, som jag
nu skall berätta dig. Jag har hört, att kung Kristian snart ämnar be dig välkommen
till sina skepp för att få kyssa dig på kinderna och tala om broderlig fred.
Han är, som du ser, en välmenande man, kung Kristian.»

 

Fru Kristina Gyllenstierna, riksföreståndarens ståtliga husfru, som just höll på att
skänka i åt sin herre, satte kannan hårt i bordet. »Det är svek», for hon ut, och
rådsherrarna instämde. Men doktorn fortfor: »I nödfall lär Kristian själv vilja rida
till Österhaninge kyrka för att möta dig där, om du skickar mig och fem andra till
honom som gisslan.» Herr Sten såg strängare på sin husfru, än det var hans vana,
och svarade: »Det vore oädelt att misstänka en fiende för ett svek, som skulle
vara oss själva omöjligt att begå. Finns det några, som ha mod att följa doktor
Hemming, så visa mig det genom att räcka upp bägaren!
» Flera höjde sin bägare,
och ivrigast var den oförskräckta väpnaren Gustav Vasa.

 

En guldlövad septembermorgon roddes därför han och de andra fem utåt Saltsjön.
Bakom dem låg det muromgivna Stockholm på sin ö, och mellan tornen glimmade
avlägset vattnet i Mälaren. Plötsligt framsusade förrädiskt ett roddskepp, fyllt
med danskar. De sprungo över i båten, grepo svenskarna och förde dem med sig
som fångar ut till den segelfärdiga flottan.

 

Kungsskeppet sam i mitten med släpande flaggor och röda tältdukar som höllos
upp av mänskligt färgade träbilder. Somliga föreställde jättar och somliga sjöjungfrur.
Väpnaren, som var lika het i vrede som förut i munterhet, lovade vid sin Vasasköld
att bli minnesgod och aldrig glömma en så nedrig trolöshet, men doktor Hemming
kisade världsklokt mot honom, klappade honom på skuldran och bad honom lära sig,
att allting nu en gång var, som det var. Därmed böjde doktorn knä framför
kungsskeppet och bugade och svepte utefter tofterna med den avtagna hatten.

 

I två dagar satt herr Sten och väntade vid prästens brasa i Österhaninge utan
att få se någon kung Kristian. Medan han red tillbaka, började flottan att lätta
sina ankare för att segla hem till Danmark med fångarna. Men bönderna omringade
herr Sten, tryckte hans händer och ropade: »Efter ett sådant svek går ingen
svensk mer att möta kung Kristian utan kogerbössa på ryggen.
Nu vilja vi leva
och dö för vårt fäderneärvda land och vår avhållna riksherre!»